Flykten från villalivet

Varför får inte jag säga att dagen jag drog från villan och villalivet var en av mina lyckligaste dagar? Varför får jag inte säga att jag faktiskt inte trivdes med det livet, när alla andra verkar få oja sig över att jag växt upp bland Gamla stans gränder? Och hur, hemska tanke- kan jag flytta tillbaka till stan med mina tre barn?

För att jag höll på att bli knäpp där ute i villasamhället. För att jag inte trivdes. För att det kändes som om jag förlorat det liv jag vill leva och min livsglädje! Ok?

Jag stod där på farstukvisten, det kändes som om jag var på landet och aldrig fick åka tillbaka till stan. Sommaren blev till höst och hösten blev till vinter. Vår trappa syntes knappt för all snö. – Skotta då, säger ni säkert. Vi hann inte, för vi pendlade, lämnade och hämtade barn och försökte få livet att fungera i största allmänhet.
På sommaren stod jag på samma farstukvist och tittade ner på grannarnas prydliga trädgårdar. Jag vill inte rensa rabatter, jag vill promenera Strandvägen fram! Känna stadens puls. Där känner jag mig levande och får inspiration.

Mörkret kom och jag har aldrig känt mig så ensam som där i den vitmålade villan. I alla fönster lyste små lampor, men man såg inte till en själ. Det var knappt någon kom och hälsade på oss av släkten och vännerns i stan; vi bodde ju för långt bort.

Jag kände livet tas ifrån mig. Blev en bitter figur, inte alls den människan som jag ville vara. Ja, jag var en ganska ledsen person där ute. Som stirrade in i den vackra skogen men fann bara ensamhet och utanförskap. Och en längtan bort. Till neonskyltar, myllrande fotsteg och rörelse. Till allt det, till platsen där jag hör hemma.

Jag passade inte in; man gör nog inte det när man står och fryser i pulkabacken i högklackade stövlar medan barnen åker pulka. Skit i vad jag har på mig, säger jag bara: mina barn har på sig ändamålsenliga kläder, låt mig vara! Nej, mössa äger jag ingen heller. Det kliar så fruktanvärt med mössa. Det är riktigt obehagligt.

Så kom då dagen då vi sa; vi orkar inte med det här längre! Det går inte. Det är inte livskvalité för oss att det ska behöva ta en timme fram och tillbaka i bil för att köpa något så enkelt som en liter mjölk. Eller en bit parmesan. Eller vad fan man nu vill.

Kort därefter sålde vi huset och köpte en lägenhet i stan och samma sekund som vi flyttade in i stadens puls igen, fick jag min glädje inför livet tillbaka.
Sådär på riktigt.
Jag älskar städer. Fullkomligt älskar dem.