Har gått på jmk(journalisthögskolan) i två veckor nu och jag kan säga att det är helt galet mycket plugg. Hinner inte skriva nåt långt här, böckerna väntar som man säger. Måste bara skriva att nya albumet med Dungen kommer ut den första maj! Som man har väntat! Det blir bara att köpa den direkt när den kommer ut. Bättre modern psykedelisk rock får man leta efter!
Så här är det. Sextiotalet har ett grepp om mig, det har det haft sen den dag min morsa tog med mig till en skivaffär för att köpa mig tre skivor. Jag lyssnade på den tiden (femte klass) främst på Elvis, Kiss och Hellacopters, jag gissar att hon ansåg att jag var redo för vad hon såg som riktigt bra musik. Hon köpte en skiva med Bob Dylan, en med Rolling Stones och stod sedan och undrade vilken skiva med Jimi Hendrix vi borde börja med att köpa. Bredvid oss stod en kille, kanske i 20-års åldern, med ett stort vitt afro (han såg ut som Dylan och Noel Redding i Jimi Hendrix band). Han var där med sin flickvän, som var galet söt. Han stod bredvid oss och kollade Jimi Hendrix skivor, hörde oss och såg oss stå undrande över vilken skiva att köpa. Han tog snabbt fram en skiva och sa att vi borde börja med att köpa den här, den var så otroligt bra. Jag tyckte han var coolaste snubben jag sett. Jag tänkte att jag ville bli lika cool när jag var 20, med en lika snygg och cool tjej. Rolling Stones såg förbannat balla ut, likaså Jimi Hendrix Experience och Dylan framstod för mig som den ultimata rock-ikonen. Jag minns den dagen rätt detaljerat, jag minns hur jag kom hem och satte på skivorna. Jag insåg hur riktig rock ser ut och låter. Sextiotalet har blivit en slags stilistisk måttstople över hur "rock&roll" ser ut. Kiss framstod som det barnband de var och Hellacopters var ju bra, men ingeting i jämförelse med Dylan, Hendrix och Stones.
Ända sedan dess har jag vart fast för sextiotalet. De flesta skivor jag har kommer från 60tal, 70tal och 50tal. Mest 60tal dock. Om de inte kommer från den tiden så låter de nog väldigt mycket som de decennierna. Många olika genrer, men likväl är de flesta från de här tidsperioderna eller låter som de är från dessa.
Har egentligen inte tid till att skriva ett blogginlägg nu- men det finns iallafall tid för att säga att jag minns högstadiet med rysningar.
I en fallfärdig Eriksdalsskola, (jodå, taket ramlade faktiskt ner i ett av klassrummen, dock var inte just jag där-just då), med limegröna tights, orange kofta med stora axelvaddar. Illgrön ögonskugga och luggen spretade rakt upp med kilovis med spray. Stora ringar i öronen. Fast om sanningen ska fram, har jag det ibland nu också, en sisådär 20 år senare. Det andra får höra historien till. För alltid, hoppas jag.
Visst, jag hade kul med kompisarna men i övrigt längtade jag mig bort. Långt bort. Jag minns den tiden som en tre års lång parentes i mitt liv.
Högstadiet var helt enkelt inte min grej. Det enda roliga var alla fikastunder efter skolan och den snygga italienaren som gick någon klass över mig.
Efter ett samtal med Emma började jag fundera på högstadiet och tonåren. Jag förstår inte riktigt allas prat om hur jobbigt det var på högstadiet. Den delen av tonåren tyckte jag var rätt skön faktist. Man gick i skolan, det var ens värld. Man lyssnade på punk och rock&roll - förutom tjejer var det viktigast. Man spelade punk och rock&roll på avslutningarna och blev kung i skolan. Man tyckte själv att man var den coolaste killen i världen och snackade med alla söta tjejer man såg. Man var kär i Carro i b-klassen. Den tiden var rätt cool. Före alla stilmässiga genrer vad gäller rock&roll och punk i allmänhet, allt var på det sättet rätt enkelt. Väldigt populärkulturellt. Nu är det populärkulturella man möter mer medvetet. Det är synd.
Gokväll!
Jag ser här att min lillebror har bloggat en massa om film och sånt. Han har alltid hånat min filmsmak, så jag tänker inte ge mig in på någon djupare filmdiskussion- vilket ändå skulle vara en omöjlighet för mig. Jag har alltid haft en big kärlek till mystiska tjeckiska filmer, turkiska... Ja och så italienska och franska, förstås! För att inte tala om en högljudd grekisk...
Idag föll det sig faktiskt så, att jag slank och hyrde en film som jag ska slappa till imorgon förmiddag, efter ett hårt träningspass. Håll i er nu- den heter "Livet runt 35".
Vid 15 vet man allt. Vid 25 vet man bättre. Vid 35 har man ingen aning.
Passar mig perfekt, det är jag helt säker på. Men hallå- jag är faktiskt bara 34, glöm inte det! Oh, shit- hur gick det till? Jag känner mig faktiskt som typ 22 fortfarande, som du, Peter! :-)
Nu ska jag slänga mig i soffan med en kopp grönt te. Buonasera! A presto!
Idag var första dagen som jag verkligen var ledig. Jag skulle träffa en polare, som alltid sover till tre på eftermiddagen. Han bad mig väcka honom vid halv tolv. Jag väckte honom som planerat, sen drog vi runt planlöst på söder ett tag, gick till designtorget och skrattade åt alla roliga saker, kollade på tjejer på Götgatsbacken, gick till tidningsaffären och tjuvläste artiklar, gick till en skivaffär där de bara säljer 60&70tals skivor där vi känner gubbarna och snackade lite musik med dem. Sedan gick vi hem till mig, åt lite rester från gårdagens middag, kollade på den bästa rock&roll dokumentären som någonsin gjorts - DIG!-
Sedan skulle vi spela in en låt, men min polare hade börjat bli trött då så det slutade med att jag spelade in alla instrument medan han låg och halvsov på min säng och hade åsikter om ljudnivåerna på det jag spelat in. En rätt bra första dag av ledighet. Låten blev jag för övrigt riktigt nöjd med. Bara sången som ska läggas på, man får se hur det blir.
Tar med en DIG! filmaffisch. Den dokumentären bör alla se. Den är otroligt bra. Hon som gjorde filmen följde två band i 7 år och filmen skildrar hur de går från att vara riktiga kompsiband till att bli rivaler och fiender då det ena bandet når kommersiell framgång.
Ännu ett högst intressant inlägg för alla. Enjoy
Jag känner starkt att jag har försummat den här bloggen en längre tid nu. Ändring krävs! Har ju inte postat ett enda riktigt inlägg sen innan jul, iofs verkar det inte vara så många som läser den, eller rättare sagt, inga av polarna som lämnar kommentarer. Börja göra det! Jag vet att ni läser bloggen!
Bob Dylans Desolation Row är inne på 9:e minuten i stereon nu och jag dricker kaffe. En bra start på en dag tycker jag. En av våra andra systrar, N, gav mig en massa böcker i julklapp och en av dem hade jag redan. Detta ledde till ett tillgodokvitto på 149 spänn, plus att jag hade tillräckligt många stämplar för 100 spänn rabatt. Så igår drog jag, David och Fredde till Akademibokhandeln. Det räckte precis till en bok med alla artiklar som skrivits om Bob Dylan i tidningen MOJO och en dvd film. Riktigt bra bok. Rejält snygg bok också. Många coola bilder och liknande. Jag har några biografier om Dylan och i allmänhet många biografier över musiker. Rolling Stones, Jimi Hendrix, Beatles etc etc etc. Jag har dock alltid tyckt mycket mer om de artiklar man har läst i diverse tidningar, det blir lätt tradigt med en hel bok om folks liv. Artikel-formatet passar så mycket bättre tycker jag. Språket är alltid jävligt överdrivet och beskrivande, roligare att läsa helt enkelt.
Så nu är man ledig i 11 dagar tills journalistutbildningen börjar. Rätt skönt, 11 dagar helt totalt ledigt, inte ett skit att plugga. Enda som man kan klaga en aning på är att alla man känner antingen jobbar eller pluggar. Om de inte jobbar så är de i plugget de, och om de inte är i plugget så jobbar de. Eller så har de nån uppsats eller något att skriva. Spelar ändå inte så stor roll, brukar alltid vara någon ledig ändå och jag börjar ju snart själv. Då är det fyra dagar i veckan, hela dagarna. Så har jag inte haft det sen gymnasiet. Ska bli skönt. Jag gillar när det är så...
Såg att du skrev om stress, Sara. Pluggstress är det värsta. Fy fan.
