Sextiotal

Så här är det. Sextiotalet har ett grepp om mig, det har det haft sen den dag min morsa tog med mig till en skivaffär för att köpa mig tre skivor. Jag lyssnade på den tiden (femte klass) främst på Elvis, Kiss och Hellacopters, jag gissar att hon ansåg att jag var redo för vad hon såg som riktigt bra musik. Hon köpte en skiva med Bob Dylan, en med Rolling Stones och stod sedan och undrade vilken skiva med Jimi Hendrix vi borde börja med att köpa. Bredvid oss stod en kille, kanske i 20-års åldern, med ett stort vitt afro (han såg ut som Dylan och Noel Redding i Jimi Hendrix band). Han var där med sin flickvän, som var galet söt. Han stod bredvid oss och kollade Jimi Hendrix skivor, hörde oss och såg oss stå undrande över vilken skiva att köpa. Han tog snabbt fram en skiva och sa att vi borde börja med att köpa den här, den var så otroligt bra. Jag tyckte han var coolaste snubben jag sett. Jag tänkte att jag ville bli lika cool när jag var 20, med en lika snygg och cool tjej. Rolling Stones såg förbannat balla ut, likaså Jimi Hendrix Experience och Dylan framstod för mig som den ultimata rock-ikonen. Jag minns den dagen rätt detaljerat, jag minns hur jag kom hem och satte på skivorna. Jag insåg hur riktig rock ser ut och låter. Sextiotalet har blivit en slags stilistisk måttstople över hur "rock&roll" ser ut. Kiss framstod som det barnband de var och Hellacopters var ju bra, men ingeting i jämförelse med Dylan, Hendrix och Stones.

Ända sedan dess har jag vart fast för sextiotalet. De flesta skivor jag har kommer från 60tal, 70tal och 50tal. Mest 60tal dock. Om de inte kommer från den tiden så låter de nog väldigt mycket som de decennierna. Många olika genrer, men likväl är de flesta från de här tidsperioderna eller låter som de är från dessa.

Apropå högstadiet

Har egentligen inte tid till att skriva ett blogginlägg nu- men det finns iallafall tid för att säga att jag minns högstadiet med rysningar.

I en fallfärdig Eriksdalsskola, (jodå, taket ramlade faktiskt ner i ett av klassrummen, dock var inte just jag där-just då), med limegröna tights, orange kofta med stora axelvaddar. Illgrön ögonskugga och luggen spretade rakt upp med kilovis med spray. Stora ringar i öronen. Fast om sanningen ska fram, har jag det ibland nu också, en sisådär 20 år senare. Det andra får höra historien till. För alltid, hoppas jag.

Visst, jag hade kul med kompisarna men i övrigt längtade jag mig bort. Långt bort. Jag minns den tiden som en tre års lång parentes i mitt liv.

Högstadiet var helt enkelt inte min grej. Det enda roliga var alla fikastunder efter skolan och den snygga italienaren som gick någon klass över mig.

Tonår/populärkultur

Efter ett samtal med Emma började jag fundera på högstadiet och tonåren. Jag förstår inte riktigt allas prat om hur jobbigt det var på högstadiet. Den delen av tonåren tyckte jag var rätt skön faktist. Man gick i skolan, det var ens värld. Man lyssnade på punk och rock&roll - förutom tjejer var det viktigast. Man spelade punk och rock&roll på avslutningarna och blev kung i skolan. Man tyckte själv att man var den coolaste killen i världen och snackade med alla söta tjejer man såg. Man var kär i Carro i b-klassen. Den tiden var rätt cool. Före alla stilmässiga genrer vad gäller rock&roll och punk i allmänhet, allt var på det sättet rätt enkelt. Väldigt populärkulturellt. Nu är det populärkulturella man möter mer medvetet. Det är synd.

Filmsnack var det här

Gokväll!

Jag ser här att min lillebror har bloggat en massa om film och sånt. Han har alltid hånat min filmsmak, så jag tänker inte ge mig in på någon djupare filmdiskussion- vilket ändå skulle vara en omöjlighet för mig. Jag har alltid haft en big kärlek till mystiska tjeckiska filmer, turkiska... Ja och så italienska och franska, förstås! För att inte tala om en högljudd grekisk...

Idag föll det sig faktiskt så, att jag slank och hyrde en film som jag ska slappa till imorgon förmiddag, efter ett hårt träningspass. Håll i er nu- den heter "Livet runt 35".

Vid 15 vet man allt. Vid 25 vet man bättre. Vid 35 har man ingen aning.

Passar mig perfekt, det är jag helt säker på. Men hallå- jag är faktiskt bara 34, glöm inte det! Oh, shit- hur gick det till? Jag känner mig faktiskt som typ 22 fortfarande, som du, Peter! :-)

Nu ska jag slänga mig i soffan med en kopp grönt te. Buonasera! A presto!

Revolver

Idag var första dagen som jag verkligen var ledig. Jag skulle träffa en polare, som alltid sover till tre på eftermiddagen. Han bad mig väcka honom vid halv tolv. Jag väckte honom som planerat, sen drog vi runt planlöst på söder ett tag, gick till designtorget och skrattade åt alla roliga saker, kollade på tjejer på Götgatsbacken, gick till tidningsaffären och tjuvläste artiklar, gick till en skivaffär där de bara säljer 60&70tals skivor där vi känner gubbarna och snackade lite musik med dem. Sedan gick vi hem till mig, åt lite rester från gårdagens middag, kollade på den bästa rock&roll dokumentären som någonsin gjorts - DIG!-
Sedan skulle vi spela in en låt, men min polare hade börjat bli trött då så det slutade med att jag spelade in alla instrument medan han låg och halvsov på min säng och hade åsikter om ljudnivåerna på det jag spelat in. En rätt bra första dag av ledighet. Låten blev jag för övrigt riktigt nöjd med. Bara sången som ska läggas på, man får se hur det blir.

Tar med en DIG! filmaffisch. Den dokumentären bör alla se. Den är otroligt bra. Hon som gjorde filmen följde två band i 7 år och filmen skildrar hur de går från att vara riktiga kompsiband till att bli rivaler och fiender då det ena bandet når kommersiell framgång.

Ännu ett högst intressant inlägg för alla. Enjoy

Angående Bob Dylan bok, kaffe, ledighet och lite stress

Jag känner starkt att jag har försummat den här bloggen en längre tid nu. Ändring krävs! Har ju inte postat ett enda riktigt inlägg sen innan jul, iofs verkar det inte vara så många som läser den, eller rättare sagt, inga av polarna som lämnar kommentarer. Börja göra det! Jag vet att ni läser bloggen!

Bob Dylans Desolation Row är inne på 9:e minuten i stereon nu och jag dricker kaffe. En bra start på en dag tycker jag. En av våra andra systrar, N, gav mig en massa böcker i julklapp och en av dem hade jag redan. Detta ledde till ett tillgodokvitto på 149 spänn, plus att jag hade tillräckligt många stämplar för 100 spänn rabatt. Så igår drog jag, David och Fredde till Akademibokhandeln. Det räckte precis till en bok med alla artiklar som skrivits om Bob Dylan i tidningen MOJO och en dvd film. Riktigt bra bok. Rejält snygg bok också. Många coola bilder och liknande. Jag har några biografier om Dylan och i allmänhet många biografier över musiker. Rolling Stones, Jimi Hendrix, Beatles etc etc etc. Jag har dock alltid tyckt mycket mer om de artiklar man har läst i diverse tidningar, det blir lätt tradigt med en hel bok om folks liv. Artikel-formatet passar så mycket bättre tycker jag. Språket är alltid jävligt överdrivet och beskrivande, roligare att läsa helt enkelt.

Så nu är man ledig i 11 dagar tills journalistutbildningen börjar. Rätt skönt, 11 dagar helt totalt ledigt, inte ett skit att plugga. Enda som man kan klaga en aning på är att alla man känner antingen jobbar eller pluggar. Om de inte jobbar så är de i plugget de, och om de inte är i plugget så jobbar de. Eller så har de nån uppsats eller något att skriva. Spelar ändå inte så stor roll, brukar alltid vara någon ledig ändå och jag börjar ju snart själv. Då är det fyra dagar i veckan, hela dagarna. Så har jag inte haft det sen gymnasiet. Ska bli skönt. Jag gillar när det är så...

Såg att du skrev om stress, Sara. Pluggstress är det värsta. Fy fan.

Sara + ene sonen

Jag testar min Mac. Jag och min ene tvillingson.

Fejsa stressen!

Han sa att det gäller att sätta sig mittemot stressen och se den i ögonen. Ja, precis så sa han, pappan till mina två förstfödda. Fejsa den, liksom. Jag sa ja och drack en klunk av mitt gröna te. Det var alldeles sådär lagom varmt. Tryggt. Lent.

Han fortsatte att prata om att det är stressen som förstör oss människor. Jag kände ju att han hade rätt. Och så blev jag ännu mer stressad.
Det här är ohållbart; sedan den dagen jag blev mamma; till två på en och samma gång (bara det är ju stressande), har jag stressat. Det blir bara värre och värre. Jag irrar på i min egen stress utan att hitta ett sätt att stoppa.

Ibland känner jag mig som ökenråttan Pigge jag hade när jag var liten. Iallafall när han sprang i det där eviga hjulet. På jakt efter frihet? När han inte sprang där, var han en cool liten sak. Inte alls som jag, jag stressar jämt. Kan inte alls softa som ökenråttan Pigge kunde.

Måste hitta ett sätt att coola ner, jag bryter ju ner mig själv såhär.

Han var hemma hos oss. Hälsade på sina söner. Jag fick några artiklar om Qigong och Tai Chi. Han fick några tortellini i buljong av oss.

Jag stressar för fan till och med när jag tänker.

JMK

börjar på JMK om 12 dagar..!

Det nya börjar!

Nytt år och julen lider mot sitt slut. Nere i entrén står en fallfärdig gran utan kulor och glitter. Den står där och väntar på att fraktas bort. Den hör liksom till det gamla, till julen år 2006. Nu är det nytt år, nya tag, nya förväntningar, nytt, nytt, nytt... Det nya året föddes i en vinter varm som en sprudlande vår.

Det gamla vävs in i det nya. Det känns ljust, hoppfullt. Kanske beror det på solen och att det faktiskt är ovanligt varmt. Kanske beror det på en känsla inom mig. Kanske står 2007 för något bra? Jag hoppas.

Och med detta säger jag; jag hoppas att det blir ett bra år för er alla!

Glittrande stad & dess baksidor

En blogg bör ju uppdateras ofta. Så körde jag förut, på min egna blogg. Men ibland räcker inte riktigt tiden till och då blir det svårare, alternativt såna här vardagliga små inlägg;

Igår träffade vi L och hennes barn på Max. Åt en kaotisk lunch, 3 vuxna och 5 ungar. Min Delifresh kycklingburgare var försvinnande god och inte sådär jättefettig heller. Liten minisallad till, typ 5 små blaskiga salladsblad och en halv tomatskiva. Till det får man vinigrettedressing utan fett. Inga pommes. Men, shit pommes frittes vad jag är smart- jag får ju alltid några överblivna av ungarna!
Tog kaffet med mig ut i den vårlika luften och så åkte vi till Medelhavsmuseét för att titta på mumierna. Det var ganska kul och E skrämde livet ur de stackars barnen när han skrek:

- Akta, han rör sig!

Hahaha.

Jag blev även lite småirri på en surgubbe vi mötte i trappan när vi kämpade med att få ner vagnarna för tre trappor. Han muttrade till damen i hans sällskap att det finns ju faktiskt hissar. I det ögonblicket slog det mig, som så många gånger tidigare, att i tex Italien hade människor rusat fram för att hjälpa till. Här, däremot, tittas det surt och muttras fegt till personen bredvid. Jag blev arg och ropade efter honom att hissen faktiskt inte fungerade.

När vi kom ut hade mörkret sänkt sig över vackra Stockholm. Ryska turistbussar trängdes på Skeppsbron och pang så hör vi en smäll. En berusad man faller ihop i en hög på gatan. Människorna skyndar förbi honom. En del kliver över honom. Ingen tittar på honom. E och en annan man springer över gatan och hjälper honom. Ringer ambulans.
För ordningen skull kan jag tillägga att den fallna mannen inte hade någonting med de ryska turistbussarna att göra.

Vi fortsatte promenaden hem. L´s man mötte upp vid Slussen. Stockholm glittrade i mörkret och hemma åt vi en god middag med Tortellini i buljong till förrätt, italiensk salami i alla möjliga konstellationer och tomat och chilibröd till varmrätt. Många ostar till. Franskt vin.

Sent gick våra gäster hem. Idag ska jag träna.

Förlorad i kornsvarta ögon

Vi hade precis serverat gästerna vin och så på min födelsedag. Och så var det dags att öppna min present. En ganska stor låda. Det stod Kartell på. Jag var ju såklart alldeles bombsäker på att det var den där lampan jag så hett önskat mig från just Kartell. Jag öppnade och såg något röra sig därinne. Jag skrek. Hoppade en meter bak, ja- nästan rakt in i bokhyllan. Så tog jag då mod till mig och kikade in igen och såg den mest bedårande lilla sak jag någonsin skådat- en liten limegrön sköldpadda med kornsvarta ögon. Den stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Och mitt hjärta var förlorat för alltid.

Han har precis badat och fått nytt spån i sitt terrarium. Nu har han grävt ner sig, sådär som han alltid gör vid den här tiden på kvällen.

Annars har det varit en stor dag för oss idag- vi har äntligen fått källarförråd. Det är stort för oss. En befrielse. Feng Shuin kan snart flöda fritt här hemma, när allt bråte kan samlas nere i källaren istället. Mina söner körde pirran med grejer dit ner efter en megalång shoppingrunda idag. De var så stolta att de höll på att spricka över det där med att köra pirran.

Vi har fixat och ändrat och burit och kånkat idag. Nu ska jag lägga barn och sen är det dags för film, om jag inte somnar någonstans på vägen.

För övrigt blev jag lite konfunderad över vad brorsan skrev för kryptiskt inlägg tidigare här idag? Hallåååå, tell me, pls!

Nu- hej så länge och skål; för nu är jag värd ett glas vin. Franskt den här gången. Det hör verkligen inte till vanligheterna med franskt här hemma då jag har en italiensk make.

Ciao e a presto!

Ner med standardiseringen...

det är det jag har att säga just nu. Det kommer mera imorrn

Läsvärt

Bra krönika.