Vill ju kunna ringa i hissen!

- Tele2, Comviq Kompis eller vad du nu heter? Var är du?

Jag beställde nytt abbonemang för säkert flera månader sedan. Nu ljög jag igen. Min man gjorde, för jag får spunk så fort jag måste fixa nåt sånt. Telenor är uppsagt och nu väntas på Kompisen; som ska göra så att jag kan ringa gratis till maken och be honom köpa det där mjölkpaketet jag glömde när jag var på Konsum. Fiffigt värre. Om man får nåt abbonemang vill säga.

För inte så länge sedan flyttade grannarna bredvid oss. De hade mycket grejer och två katter och lastade hissen full med tunga soffor. Detta resulterade i att hissen fastnade med den där bussiga brorsan till han som skulle flytta tillsammans med sin sambo och deras två katter.
För övrigt sa de aldrig nåt annat än ett tyst hej till oss och tittade ner i golvet. Jag nojjade över att de inte tyckte om oss- störde vi för mycket? Hade jag vällingfläckar på min röda kappa?

Hur som helst, där satt den där snälla brorsan i flera timmar i hissen. Tillsammans med alldeles för mycket möbler och två desperata katter.
Min ene son blev väldigt rädd för att åka hiss efter denna händelse. Jag lugnar honom med att det inte är någon fara- jag har ju alltid mobilen med mig! Bara att ringa E, (deras styvpappa), han fixar ju allt. Så tror de, mina tvillingar.
Vad han inte vet är att Telenor inte är värt ett skit där i hissen- ingen täckning alls.

Så- Comviq Kompis- låt mig få vara med er nu!

journalistik, Cousteau och brazilianska tidningar

Sitter här, dricker kaffe, lyssnar på Bo Diddley, Detroit Cobras och The Ronnettes. För inte så länge sedan, kanske 15-30 minuter sedan tackade jag ja till JMK. Äntligen börja plugga till journalist! Känns surrealistiskt och overkligt att jag äntligen kom in. Känns underligt när jag tänker på att jag ska plugga någonting som faktiskt leder till ett yrke. Har pluggat kurser i fyra år på sthlms universitet nu som inte leder till något direkt. Det har varit jävligt roliga grejjer dock.
Jag är ju inte klar med min c-kurs i historia har jag insett idag, det blir lätt att hjärnan ignorerar det jag har kvar pga att jag kommit in på JMK. Idag måste jag plugga lite postkolonialism, inte så jobbigt - det är ett jävligt kul ämne och det är i princip bara en muntlig tenta.
Har även planerat att kolla första filmen i min Cousteau-dvdbox jag fick i födelsedagspresent. Cousteau var ju, för att prata som man gjorde när man var tio år gammal, så jävla cool. Riktigt, riktigt bra filmer.

Skulle vilja göra Cousteau-liknande reportage i tidningar som brazilianska TRIP och den, tragiskt nog, nerlagda tidningen Adrenalin. Bägge dessa tidningar såg varandra som syskontidningar och hade samma grundidé, samma koncept, samma känsla. De är tidningar som i grunden behandlar surfkulturen, men gör det så mycket bättre än andra tidningar då de rör sig mot en bredare skildring av all möjlig sorts olika kulturer, livsstilar etc. De tänjer även ofta på gränser, men med en charm som gör det hela roligt och att det inte känns så effektsökande. Ofta välskrivna artiklar också, snygga fotografier och layout. Adrenalin är ju som sagt nerlagd, har kanske sex nummer bara. Om ni inte läste den när den fanns så missade ni verkligen något.

Snart kommer mina blogginlägg förhoppningsvis bli lite mer intressanta, man får se. Tiden får utvisa...
Hörde Strage på tv4 imorse, han sa att Lundell har sagt att det är under 7orna allt händer. Att man ska hålla koll när det är en 7:a. Så det kanske händer en hel del 2007, hoppas det är bra grejjer i så fall.
Det var väl allt för stunden. Jag ska skriva mer, mer, mer i sinom tid.

Sayonara och på återseende

Jul, vin & litet tåg som åker runt

Såhär på torsdagen strax efter jul borde jag väl blogga om julen. Det tänker jag dock inte göra. Inte så mycket iallafall. Julen var som den alltid brukar; full med förväntansfulla barn- sådär förväntansfulla på gränsen till nervsammabrott, massor med paket till barnen- faktiskt så många att mamma och jag bestämde oss för att minska dem drastiskt till nästa jul.
Fina blommor, god julmat för den som tycker om den svenska julmaten. Jag höll mig till den vegetariska lasagnen och drack säkert alldeles för många glas vin.
Speldosa med ett litet tåg som åkte runt, runt, runt. Likt livet självt.
Jag tror att alla andra hade väldigt trevligt och det hade jag också. Egentligen. Bara det att jag hostade värsta digerhostan och huvudvärken hölls i schack med Alvedon.

Juldagen började med Alvedon och samma eländiga hosta. Därefter italiensk jul hos svärföräldrarna och den italienska julmaten- det är grejer det! Helt i min smak.

Sitter här med kaffekoppen och försöker vakna. Två av mina tre barn sover borta hos kompisar för första gången i deras liv. De klarade det! De börjar tydligen bli stora.

Passar även på att varna er för att jag då och då kommer att blogga en del om barn. Det blir så när man har tre stycken. De tar liksom upp den mesta av ens tid och kryper liksom under skinnet på en. Som det antagligen ska vara. Och här kommer jag att blogga om mitt liv och annat jag tänker på- fast det är ju egentligen samma sak?

Julens årliga avfall och ett av i-ländernas små triumfer

Jaha, nu är julen i princip över och jag sitter här med min nya macbook och funderar på vad jag ska inleda min del av denna blogg med... Jag är i behov av koffein, musik i min stereo och en till tre pepparkakor. Allt detta är lätt att leta reda på och det är väl ännu en liten triumf för det industriella samhället antar jag. Ännu en seger att fira å västvärldens vägnar. Man ska inte klaga så mycket och tycka synd om sig själv insåg jag när jag såg Babel. Hälften av karaktärerna i filmen bodde ju fan i lerhyddor.
- Aah, känns väl skönt att vara lite politiskt korrekt så här om förmiddagen.
För övrigt fann jag filmen rätt överskattad...

Jag ser att min syrra redan bloggat en massa. Hon har skapat länkar också. Måste fixa några egna också, den där Sex And The City-länken känns inte särskilt representativ för mig. Sitter och funderar en aning över en länk som måste vara där. Måste skaffa en blogg-länk till en av mina favoritbloggar - The Noir Blog - en riktigt bra blogg om allt som har med film noir att göra. Hårdkokta, brutala 40-tals berättelser ni vet. Några bra musiklänkar är även vad denna eminenta syskonbaserade blogg behöver. Nu har jag väl inte så mycket mer att säga, men det här är ju bara en inledande blogg så det gör inte så mycket. Det kommer mer som man brukar säga.

Over and out...

Flykten från villalivet

Varför får inte jag säga att dagen jag drog från villan och villalivet var en av mina lyckligaste dagar? Varför får jag inte säga att jag faktiskt inte trivdes med det livet, när alla andra verkar få oja sig över att jag växt upp bland Gamla stans gränder? Och hur, hemska tanke- kan jag flytta tillbaka till stan med mina tre barn?

För att jag höll på att bli knäpp där ute i villasamhället. För att jag inte trivdes. För att det kändes som om jag förlorat det liv jag vill leva och min livsglädje! Ok?

Jag stod där på farstukvisten, det kändes som om jag var på landet och aldrig fick åka tillbaka till stan. Sommaren blev till höst och hösten blev till vinter. Vår trappa syntes knappt för all snö. – Skotta då, säger ni säkert. Vi hann inte, för vi pendlade, lämnade och hämtade barn och försökte få livet att fungera i största allmänhet.
På sommaren stod jag på samma farstukvist och tittade ner på grannarnas prydliga trädgårdar. Jag vill inte rensa rabatter, jag vill promenera Strandvägen fram! Känna stadens puls. Där känner jag mig levande och får inspiration.

Mörkret kom och jag har aldrig känt mig så ensam som där i den vitmålade villan. I alla fönster lyste små lampor, men man såg inte till en själ. Det var knappt någon kom och hälsade på oss av släkten och vännerns i stan; vi bodde ju för långt bort.

Jag kände livet tas ifrån mig. Blev en bitter figur, inte alls den människan som jag ville vara. Ja, jag var en ganska ledsen person där ute. Som stirrade in i den vackra skogen men fann bara ensamhet och utanförskap. Och en längtan bort. Till neonskyltar, myllrande fotsteg och rörelse. Till allt det, till platsen där jag hör hemma.

Jag passade inte in; man gör nog inte det när man står och fryser i pulkabacken i högklackade stövlar medan barnen åker pulka. Skit i vad jag har på mig, säger jag bara: mina barn har på sig ändamålsenliga kläder, låt mig vara! Nej, mössa äger jag ingen heller. Det kliar så fruktanvärt med mössa. Det är riktigt obehagligt.

Så kom då dagen då vi sa; vi orkar inte med det här längre! Det går inte. Det är inte livskvalité för oss att det ska behöva ta en timme fram och tillbaka i bil för att köpa något så enkelt som en liter mjölk. Eller en bit parmesan. Eller vad fan man nu vill.

Kort därefter sålde vi huset och köpte en lägenhet i stan och samma sekund som vi flyttade in i stadens puls igen, fick jag min glädje inför livet tillbaka.
Sådär på riktigt.
Jag älskar städer. Fullkomligt älskar dem.

Juldag & tomtelögnen

Mitt allra första inlägg i den här bloggen. Jag har bloggat på annat ställe i över 2 år, men nu börjar jag även här. Tillsammans med min bror. Det är juldagen idag. Det betyder att vi snart ska åka iväg och fira italiensk jul hos svärföräldrarna. Min svärmor gör den godaste tortellinin! Tiden är knapp nu på morgonkvisten, därför postar jag en tomtekrönika jag skrivit såhär i jultider. (Den är även publicerad på min andra blogg för ett tag sedan). Lovar snart en presentation av mig själv. Hepp!

Den stora tomtelögnen

Jag tycker inte om tomtar. Jag blir galen av alla flinande tomtar överallt. Jag har aldrig trott på tomten. Mina barn tror inte på tomten. Jag vägrar att lura i dem att tomten finns. Det är en lögn och jag ljuger inte för mina barn.
Inga tomtar kommer innanför min dörr, eller jo- det gör de ju. För att barnen vill ha en. Eller två. Men inte fler.
Mina barn ska inte tro att de får paket av tomten. Herregud- det är ju jag och resten av släkten som shoppat alla julklappar! Varför ska jag då ge äran till en sprickfärdig gubbe med oroväckande högt BMI i för små röda kläder?

Hua!

När jag var liten klädde min morfar ut sig till tomte en gång. Lite halvhjärtat sådär. Han tog på sig sin vanliga mockajacka och satte en tomteluva på flinten. Vi stirrade på honom och han stirrade tillbaka. Han delade ut små paket. Sen sa han:

– Hoho, och gick iväg.

Det var den tomten det. Sen gjorde han det många år senare igen. Klädde ut sig till tomte. I samma gamla luva. Då var min lillebror liten. Han stirrade på honom såsom vi gjort många år tidigare. När han gått iväg med sitt hoho sa lillebror till mamma:

- Det var morfar, men säg inte att jag såg det. Då blir han så ledsen…

Det var absolut sista gången morfar satte på sig den röda luvan. Thank God! Men tro nu inte att julen var fredad, åh nej! Han började med en ny version. Jularna därefter försvann han en stund med förevändningen att han skulle köpa tidningen. Hoho, liksom…

Så kom han tillbaka. I sin vanliga Guccijacka och en… peruk. Jo, det är sant. En peruk. Och så bröt han på amerikanska. Och tyckte att han var jätterolig. Nu var han igång, det här tyckte han var helfestligt. Så han stod där och babblade på med sin nyfunna amerikanska brytning om sånt som händer i världen och annat.

Där satt vi och log. Och vi log och log och log. Och han babblade på. När showen var till ända och han även hunnit sjunga en liten sång, andades vi ut och återgick till skinkmackorna med senap. Extrastark.
Julklappasutdelningen fortsatte. Allt medan skinkmackorna tog slut och morfars peruk låg slängd i soffan.

Skål!

God Jul!