Juldag & tomtelögnen

Mitt allra första inlägg i den här bloggen. Jag har bloggat på annat ställe i över 2 år, men nu börjar jag även här. Tillsammans med min bror. Det är juldagen idag. Det betyder att vi snart ska åka iväg och fira italiensk jul hos svärföräldrarna. Min svärmor gör den godaste tortellinin! Tiden är knapp nu på morgonkvisten, därför postar jag en tomtekrönika jag skrivit såhär i jultider. (Den är även publicerad på min andra blogg för ett tag sedan). Lovar snart en presentation av mig själv. Hepp!

Den stora tomtelögnen

Jag tycker inte om tomtar. Jag blir galen av alla flinande tomtar överallt. Jag har aldrig trott på tomten. Mina barn tror inte på tomten. Jag vägrar att lura i dem att tomten finns. Det är en lögn och jag ljuger inte för mina barn.
Inga tomtar kommer innanför min dörr, eller jo- det gör de ju. För att barnen vill ha en. Eller två. Men inte fler.
Mina barn ska inte tro att de får paket av tomten. Herregud- det är ju jag och resten av släkten som shoppat alla julklappar! Varför ska jag då ge äran till en sprickfärdig gubbe med oroväckande högt BMI i för små röda kläder?

Hua!

När jag var liten klädde min morfar ut sig till tomte en gång. Lite halvhjärtat sådär. Han tog på sig sin vanliga mockajacka och satte en tomteluva på flinten. Vi stirrade på honom och han stirrade tillbaka. Han delade ut små paket. Sen sa han:

– Hoho, och gick iväg.

Det var den tomten det. Sen gjorde han det många år senare igen. Klädde ut sig till tomte. I samma gamla luva. Då var min lillebror liten. Han stirrade på honom såsom vi gjort många år tidigare. När han gått iväg med sitt hoho sa lillebror till mamma:

- Det var morfar, men säg inte att jag såg det. Då blir han så ledsen…

Det var absolut sista gången morfar satte på sig den röda luvan. Thank God! Men tro nu inte att julen var fredad, åh nej! Han började med en ny version. Jularna därefter försvann han en stund med förevändningen att han skulle köpa tidningen. Hoho, liksom…

Så kom han tillbaka. I sin vanliga Guccijacka och en… peruk. Jo, det är sant. En peruk. Och så bröt han på amerikanska. Och tyckte att han var jätterolig. Nu var han igång, det här tyckte han var helfestligt. Så han stod där och babblade på med sin nyfunna amerikanska brytning om sånt som händer i världen och annat.

Där satt vi och log. Och vi log och log och log. Och han babblade på. När showen var till ända och han även hunnit sjunga en liten sång, andades vi ut och återgick till skinkmackorna med senap. Extrastark.
Julklappasutdelningen fortsatte. Allt medan skinkmackorna tog slut och morfars peruk låg slängd i soffan.