Fejsa stressen!

Han sa att det gäller att sätta sig mittemot stressen och se den i ögonen. Ja, precis så sa han, pappan till mina två förstfödda. Fejsa den, liksom. Jag sa ja och drack en klunk av mitt gröna te. Det var alldeles sådär lagom varmt. Tryggt. Lent.

Han fortsatte att prata om att det är stressen som förstör oss människor. Jag kände ju att han hade rätt. Och så blev jag ännu mer stressad.
Det här är ohållbart; sedan den dagen jag blev mamma; till två på en och samma gång (bara det är ju stressande), har jag stressat. Det blir bara värre och värre. Jag irrar på i min egen stress utan att hitta ett sätt att stoppa.

Ibland känner jag mig som ökenråttan Pigge jag hade när jag var liten. Iallafall när han sprang i det där eviga hjulet. På jakt efter frihet? När han inte sprang där, var han en cool liten sak. Inte alls som jag, jag stressar jämt. Kan inte alls softa som ökenråttan Pigge kunde.

Måste hitta ett sätt att coola ner, jag bryter ju ner mig själv såhär.

Han var hemma hos oss. Hälsade på sina söner. Jag fick några artiklar om Qigong och Tai Chi. Han fick några tortellini i buljong av oss.

Jag stressar för fan till och med när jag tänker.